Läst; Den tunna blå linjen

För några dagar sedan läste jag ut denna bok;
 
 
Inledning; "Det kommer ett brev med posten. Kuvertet är vitt, litet som ett vykort och stämplat i Stockholm. Mitt namn och min adress är skrivna med opersonliga versaler i blått bläck.
Det är lunchtid och en tillfällighet att jag är hemma när det trycks genom brevinkastet tillsammans med resten av dagens post. Jag ska just återvända till jobbet så jag tar bara brevet, lägger det i fickan och ger mig av. Sedan glömmer jag det."
 
Denna deckare ingår i en serie om Leo Junker som arbetar som polis, och denna del är den fjärde i ordningen. Jag har inte läst de tidigare böckerna i serien, men det gick faktiskt bra att hänga med ändå.
I denna bok blir Leo oväntat kontaktad av sin bäste vän sedan barndomen; en vän som bär ansvaret för att Leos flickvän har förlorat ett finger på sin ena hand men som försvann utan ett spår i samband med det. Nu dyker vännen upp igen och ber Leo om hjälp med ett gammalt fall som handlar om en prostituerad kvinnas död -ett fall som aldrig blev uppklarat. När Leo börjar nysta i fallet igen finner han nya ledtrådar, komprometterande bevis som någon har försökt undanröja...
 
Denna bok är lättläst och ganska spännande, även om jag har svårt att få grepp om huvudpersonen som känns som en ganska oengagerad och inte särskilt intressant person -eller så beror det kanske på författarens sätt att berätta historien. På något sätt känns det som att Leo Junker bara finns där, dyker upp i historien och sedan försvinner igen utan att egentligen lämna några spår efter sig. Ganska märkligt, faktiskt, det liknar åtminstone ingen annan huvudperson i en deckare som jag har läst tidigare -och det är många!
 
Titel; Den tunna blå linjen
Författare; Christoffer Carlsson
Genre; Deckare
Boktyp; Pocket
Antal sidor; 368
Utgivningsår denna utgåva; 2017
Förlag; Piratförlaget
 

Läst; Purpurfärgen

För ett tag sedan sedan läste jag ut denna bok;
 
 
Inledning; "Kära Gud. Jag är fjorton år. Jag har alltid vart snäll. Kan du ge mej nåt tecken å förklara de som händer.
I våras när lilla Lucious va född hörde jag dom bråka. Han drog henne i armen. Hon sa De är för snart Fonso, jag är inte bra. Till slut lät han henne vara. De gick en vecka å så drog han henne i armen igen. Hon sa Nä jag gör de inte. Du ser väl att jag är halvdöd å med alla barna.
Hon for till sin systers doktor i Macon. Å lät mej ta hand om dom andra. Han sa aldrig ett vänligt ord till mej. Han sa Du ska göra de som din morsa inte vill. Först la han sin grej mot höften på mej å vicka den runt liksom. Sen högg han tag i tuttarna å körde in sin grej i musen på mej. Jag skrek för de gjorde ont. Då tänkte han strypa mej å sa Håll mun de är bäst du vänjer dej.
Men jag vänjer mej aldrig. Å nu mår jag illa jämt när jag ska laga maten. Morsan bara bråkar å tittar på mej. Hon är glad för att han är snäll mot henne nu. Fast hon är för sjuk för att klara sej."
 
Inledningen till denna bok är formulerad som brev och skriven i jag-form, och så är det genom hela boken. I ungefär halva boken skriver huvudpersonen -Celie- sina brev till Gud, men sedan skriver hon istället breven till sin syster Nettie, som arbetar som missionär i Afrika. Celie berättar om det hårda livet som svart i en värld där det är mannen som bestämmer och kvinnan bara har att lyda. Det handlar om våld och övergrepp och att kvinnans plats är i hemmet med barn och matlagning, men där finns också utrymme för kärlek och vänskap. I början gör Celie allt som hon blir tillsagd att göra för att överleva, men när hon träffar den självständiga kvinnan Shug förändras hennes liv. Hon börjar ifrågasätta om det verkligen är rätt att mannen ska bestämma över kvinnan, vilket blir början till Celies kamp för frigörelse.
 
Titel; Purpurfärgen
Författare; Alice Walker
Genre; Roman
Boktyp; Inbunden
Antal sidor; 320
Utgivningsår denna utgåva; 1984
Förlag; Trevi
 

helenalejon

En blogg om mitt vardagsliv och mina tankar och funderingar om saker som händer i livet.

RSS 2.0