En trogen vän sedan många år tackade för sig idag. I ena ögonblicket var han hur pigg som helst och i nästa var han borta, helt oväntat. Det var egentligen en liten grej, men tillräckligt för att han skulle lämna in.

Jag minns första gången jag såg honom; ganska liten och rund och egentligen inte särskilt märkvärdig, men det var ändå någonting hos honom som drog till sig min blick. Men så är det ju ibland; man fastnar för någonting, men kan egentligen inte sätta fingret på vad det är, men det är någonting som är speciellt. Och precis så var det även med honom, så jag tittade på honom och jag klappade honom och jag kände att honom måste jag ha! Frågan var bara om den dåvarande ägaren skulle gå med på det... Så jag sökte upp ägaren och hörde mig för lite försiktigt och ägaren berättade om de goda egenskaperna som hans ägodel hade och nämnde ett pris som var förhållandevis högt, men ägaren menade att det var väl värda pengar. Och eftersom jag redan hade fastnat, så spelade priset ingen roll, så jag betalade.

Så var han äntligen min och det var början på en mångårig och fin vänskap. Vi umgicks väldigt mycket; kanske inte varje dag, men ofta ändå. Han var god att hålla i och han följde snällt med mig vart jag gick utan protester, även om han kanske var lite högljudd ibland. Men han var väldigt renlig, sölade aldrig ner någonstans och placerade jag honom någonstans så stannade han snällt där tills jag hämtade honom igen, även om han fick vara där det var både mörkt och trångt.
Han åt väldigt mycket, men hans mage var stor och där rymdes en hel del, så magen behövde bara tömmas några gånger per år -fast då fanns det förstås en hel del att tömma ut! Men vad gjorde det? Han fanns alltid där när jag behövde honom, ställde alltid upp även om det innebar smutsigt arbete.
Det hände väl att någon annan fick ta del av hans sällskap ibland, men det var hos mig han hörde hemma och han återvände alltid troget.
Aldrig kunde jag väl ana att han skulle lämna mig en dag; det var aldrig något fel på honom och idag fanns det ingenting som förvarnade mig om vad som komma skulle och så...lade han bara av och där stod jag, helt oförstående.

Men det är ju så att ingenting varar för evigt, inte ens en så lång och fin vänskap som den vi hade...jag hade önskat att jag fått behålla honom några år till.
Så blev det inte, men jag vill tacka min vän för de här åren när han alltid har funnits där och alltid har följt med även när jag har bytt bostad, tacka för att han alltid har ställt upp i alla väder; det är det inte alla som gör.
Jag skulle vilja kunna säga att min vän är oersättlig -det borde han egentligen vara efter alla år vid min sida- men imorgon blir det jag som åker och köper en ny dammsugare.