Björne tittade precis in genom ett fönster när någon knackade honom på axeln och han ryckte till.

"Klyfta!” viskade han. ”Du överraskade mig. Har ni hittat Jultomten?”

"Nej, men vi har hittat hans kidnappare. Han är uppe i tornet och ryktet är sant; det är en snöman!”

Strax därpå kom Danse skyndande.

"Björne!” utbrast han. ”Jag har hittat honom!”

"Har ni hittat honom?” hördes nissens röst ovanför deras huvuden, och så kom han nedklättrande.

 

Björne och de andra följde genast efter Danse fram till en liten fönsterglugg precis nere vid marken. Björne lade sig på knä och kikade in och där var verkligen Jultomten! Han satt på en hög av halm och såg dyster ut. Engla kunde inte hålla sig;

"Tomten! Tomten!” Liten som hon var kunde hon flyga in genom fönstergluggen och fram till Tomten som häpet stirrade på henne.

"Engla!” utbrast han. ”Är det du?! Men vad gör du här?”

"Vi ska rädda dig!”

"Vi?”

Engla log glatt och pekade mot fönstergluggen som Björne fortfarande kikade in genom.

"Hej, Tomten” sa Björne.

"Björne!” sa Jultomten. ”Det är ju du!”

"Ja, och jag har med mig Danse, en nisse och trollet Klyfta också. Vi ska få ut dig!”

"Men hur?” sa Tomten. ”Fönstergluggen är alldeles för liten för mig, och dörren till mitt fängelse är låst från utsidan. Snömannen har den. Var är han, förresten?”

"Han är uppe i tornet” sa Klyfta som också kom inflygande.

"Ett troll med vingar!” sa Jultomten förvånat. ”Det måste vara ditt verk, Engla?”

"Vi måste skynda oss härifrån” sa Klyfta. ”Jag vet inte hur länge snömannen stannar uppe i tornet.”

"Enda vägen ut för mig är genom dörren, men då måste någon ta nyckeln ifrån snömannen.”

"Men du är ju Jultomten” sa Klyfta. ”Du är väl magisk? Hur skulle du annars kunna ta dig ner i skorstenarna på julafton?”

"Ja” suckade Jultomten. ”Men jag är bara magisk när jag har luvan på -och den har ni väl inte med er?”

"Åh!” sa nissen. ”Jag visste att vi hade glömt något!”

"Vi får helt enkelt hämta nyckeln” sa Björne.

"Men snömannen är ju jättestor och farlig!” protesterade Engla.

"Vi kan besegra honom tillsammans. Danse, du stannar här och håller Jultomten sällskap -vi andra ger oss upp i tornet.”

 

Trappan var jättelång, men de kämpade på och var nästan uppe när de hörde tunga steg i trappan. Snömannen var på väg ner! Vännerna vände om och skyndade nerför trappan så tyst de kunde, men snömannen hade tydligen väldigt bra hörsel, för han ropade;

"Vem är det som springer i trappan?” Och så hörde de hur snömannen började springa nerför trappan han med. Han var så tung att det ramlade småstenar från trappan.

 

Medan vännerna sprang nerför trappan kom Björne på en plan som han berättade om för de andra, och lite senare var de nere.

"Göm er!” sa Björne och de andra försvann in i slottets mörka skrymslen och vrår. Björne själv stod kvar på golvet och väntade. En stund senare kom snömannen ner och han blev så förvånad när han fick se Björne att han stannade tvärt.

Snömannen var verkligen jättestor...mycket större än Björne, men Björne var inte rädd. Han visste precis vad han skulle göra. Det var nämligen så att Björne kunde judo -en kampsport där man lär sig hur man kan kasta omkull även sådana som är mycket större än en själv. Så Björne gick helt enkelt fram till snömannen, tog tag i hans ena ben och kastade omkull honom! Hela slottet skakade när snömannen föll omkull och han skrek ilsket eftersom det gjorde ont att falla på stengolvet.

Han tänkte genast resa sig upp igen, men då dök Engla upp framför hans ögon och viftade med sin stav -och plötsligt började snömannen snarka. Snabbt var nissen framme med en rulle paketsnören och han band ihop snömannens armar och ben med snöret.

Medan han gjorde det kröp Klyfta in i snömannens raggiga päls och kom snart ut med något stort och tungt; nyckeln till Tomtens fängelse! Alla jublade.

"Jag sa ju att vi kunde besegra honom tillsammans!” log Björne. ”Nu släpper vi ut Jultomten!”

 

Jultomten blev väldigt glad åt att få komma ut ur sitt fängelse.

"Nu får vi skynda oss hem” sa Björne. ”Det tar tre dagar och julafton är snart här.”

På vägen ut passerade de förbi den fortfarande sovande snömannen och väl ute letade de upp Danse, som nu hade fått sällskap av en annan ren.

"Det var hennes spår vi följde” sa Danse. ”Det var hon som bar Jultomten på sin rygg hela vägen från Tomteslottet och hit.”

"Jaså, minsann?” fräste Klyfta. ”Du ville hjälpa snömannen att förstöra julen för alla!”

"Jag tyckte synd om honom” sa renen.

"Hur kan du göra det?” sa Engla. ”Han kidnappade Tomten och ville ha alla barnens julklappar själv!”

"Det är bara för att han aldrig har fått några julklappar. Han flyttade hit för att han visste att Jultomten bor här, och Jultomten ger ju julklappar till alla. Men åren gick och han fick aldrig någon julklapp och då blev han arg och ledsen. Och då bestämde han sig för att kidnappa Jultomten. Jag hjälpte honom för att jag också var ledsen för att snömannen aldrig fick någon julklapp.”

 

Jultomten såg sorgsen ut.

"Jag visste inte att han bodde här” sa han. ”Det var åratal sedan jag var här sist, och då var slottet fortfarande övergivet. Hade jag vetat att någon flyttat in skulle han självklart ha fått en julklapp.”

"Det är nog mitt fel också” sa renen. ”Jag visste ju att snömannen bodde här, jag borde ha sagt något. Men jag trodde att du visste och att du struntade i det... Förlåt, Tomten...”

Jultomten log;

"Alla gör dumma saker ibland, även jag. Men det går att rätta till... Vi beger oss hemåt och när snömannen vaknar kan du befria honom från paketsnöret och tala om för honom att jag lovar att han ska få en julklapp i år!” "Det ska jag göra” sa renen. ”Snömannen är snäll egentligen...”