Inledning; "Han lämnar träningen ensam. Det våta håret får honom att frysa till en kort stund när han lämnar omklädningsrummet. Idag har han gått till idrottsplatsen. Cykeln är stulen men han har blivit lovad en ny. Bortsett från det känns det mesta bra. Skolan. Fotbollen. Modern. Han väljer att gå genom Holmaparken, mot kullarna. han kan parken utantill. Varenda vrå har han lekt i och han känner sig väl till mods trots att höstmörkret skapar stora fickor av mörker omkring honom. Han vill upp på högsta kullen för att titta ut över slätten men också för att se in i husen och fantisera om vilka som bor var och gör vad. Så som han brukade göra förr, med modern, när de var nya i området. Från högsta kullen går det att se in i hundratals hem."

 

Så börjar denna deckare, av en för mig okänd författare. Huvudpersonerna är kriminalinspektörerna Hjalmar och Monica, som förutom att vara kollegor också är ett par privat -trots att Hjalmar är gift sedan länge och har fem barn.

De dras in i ett fall som handlar om brandattentat i ett par magasinsbyggnader där hemlösa och utslagna från samhället lever och bor, och spåren leder så småningom till en grupp nynazister. Vänskap och kärlek sätts på prov när ond, bråd död letar sig in i utredningen och det blir ganska spännande. Slutet upplever jag dock som lite plötsligt och oavslutat, och jag irriterar mig på att författaren använder talspråk när han skriver dialogen. I detta fall pratar personerna med skånsk dialekt, och därför avslutas alla -er med -or istället samt att författaren använder andra skånska uttryck. Personligen tycker jag att man ska hålla sig till skriftspråket när man skriver...