Inledning; "Det var i slutet av vintern. Under himlen som alltid varit där och som nu var mörk, såg huset fortfarande nästan nytt ut. Det tycktes som om det hade en sorts glans. Omkring det fanns inget annat än tystnaden och snön. Den låg i ramar om de frostbelagda stora fönstren och stod upp ur skuggorna, i höga drev mot husväggen. Det var inte skottat någonstans.

Vinden hade piskat upp snö som lagt sig i en liten vall på trappan framför ytterdörren. En frusen våg som visade att ingen kommit ut eller gått in här på flera dagar.

På insidan var dörren reglad och ordentligt låst med flera lås och närmast innanför den stod en trasig papperskasse ur vilken vita och bruna kuvert stack upp. Räkningar och brev som inte blivit öppnade. Golvet var kallt och fläckigt av amältvatten och lera som stänkt, också på kassen."

 

Så börjar denna roman som handlar om en kvinna som är ensam mamma till en liten dotter efter att pappan dött. Pappan var kriminell men hade tydligen utfört ett rån tillsammans med några kumpaner, men dog innan han fick sin del. Kvinnan -Karin- har inga pengar och är skuldsatt upp över öronen, huset hon bor i är utmätt och hon lever fortfarande i en bedövande sorg efter pappan till dottern. Slutligen söker hon upp pappans kumpaner för att försöka få hans del av rånet...

 

Denna bok är lättläst och välskriven, och den bedövande sorg som huvudpersonen lever i samtidigt som hon ska ta hand om sin dotter är bra beskriven. Men ibland irriterar jag mig på huvudpersonen också att hon liksom "inte gör något".