Inledning; "Kära Gud. Jag är fjorton år. Jag har alltid vart snäll. Kan du ge mej nåt tecken å förklara de som händer.

I våras när lilla Lucious va född hörde jag dom bråka. Han drog henne i armen. Hon sa De är för snart Fonso, jag är inte bra. Till slut lät han henne vara. De gick en vecka å så drog han henne i armen igen. Hon sa Nä jag gör de inte. Du ser väl att jag är halvdöd å med alla barna.

Hon for till sin systers doktor i Macon. Å lät mej ta hand om dom andra. Han sa aldrig ett vänligt ord till mej. Han sa Du ska göra de som din morsa inte vill. Först la han sin grej mot höften på mej å vicka den runt liksom. Sen högg han tag i tuttarna å körde in sin grej i musen på mej. Jag skrek för de gjorde ont. Då tänkte han strypa mej å sa Håll mun de är bäst du vänjer dej.

Men jag vänjer mej aldrig. Å nu mår jag illa jämt när jag ska laga maten. Morsan bara bråkar å tittar på mej. Hon är glad för att han är snäll mot henne nu. Fast hon är för sjuk för att klara sej."

 

Inledningen till denna bok är formulerad som brev och skriven i jag-form, och så är det genom hela boken. I ungefär halva boken skriver huvudpersonen -Celie- sina brev till Gud, men sedan skriver hon istället breven till sin syster Nettie, som arbetar som missionär i Afrika. Celie berättar om det hårda livet som svart i en värld där det är mannen som bestämmer och kvinnan bara har att lyda. Det handlar om våld och övergrepp och att kvinnans plats är i hemmet med barn och matlagning, men där finns också utrymme för kärlek och vänskap. I början gör Celie allt som hon blir tillsagd att göra för att överleva, men när hon träffar den självständiga kvinnan Shug förändras hennes liv. Hon börjar ifrågasätta om det verkligen är rätt att mannen ska bestämma över kvinnan, vilket blir början till Celies kamp för frigörelse.