Igår träffade vi mäklaren V. Trevlig kille, uppskattningsvis någonstans runt 30-strecket. Han var från samma mäklarfirma som jag och F anlitade när vi flyttade till vår nuvarande bostadsrätt 2009. Det fungerade bra då och förhoppningsvis ska det väl fungera lika bra denna gång. Åtminstone med försäljningen. Flyttandet till varsin separat lägenhet är en helt annan sak; det är det som är mitt största orosmoment nu -vart ska man ta vägen?

 

För lilla S skull vill vi helst bo hyfsat nära där vi nu bor; för att han ska slippa byta skola och för att det ska vara smidigt att ha delad vårdnad. Ursprungsplanen är varannan vecka, men av erfarenhet vet jag att planer oftast inte går i lås. Man har en tanke om hur man vill att det ska vara, men i 99 fall av 100 blir verkligheten en helt annan, både på gott och ont.

Några exempel;

 

•  Jag skulle aldrig jobba inom vården. Men vad hände? Jag utbildade mig till undersköterska i vuxen ålder och arbetade inom yrket i olika former i ca tio år.
• Jag ville ha fem barn av någon outgrundlig anledning. Jag fick två, och det var fullt tillräckligt.
• Jag skulle aldrig förlova mig eller gifta mig, men lik förbaskat blev jag förlovad två gånger och gift en gång. (Och min syster som pratade om att gifta sig redan som 10-åring har fortfarande inte kommit dithän)
• Jag skulle inte dra på mig några lån och aldrig flytta till en bostadsrätt, men trots det blev det ett antal lån och en bostadsrätt trots allt.

Listan kan göras längre... Den enda tanke som faktiskt blev verklighet var det faktum att jag flyttade till Göteborg. Jag hade alltid tänkt att om jag skulle flytta till någon av storstadsområdena så skulle det vara dit -och så blev det, och egentligen mest av en slump. Det var i samband med att jag kände att det var dags att lämna mitt förra längre förhållande och byta miljö helt och hållet. Vid det laget hade min syster J redan bott i Göteborg i sju år och jag sa till henne att min plan var att komma efter. Men bostadsköerna var långa -då som nu- och jag hade inga större förhoppningar om att flytten skulle ske inom den närmaste framtiden. Då ådrog hon sig minnet att hon nog hade skapat ett konto hos en hyresförmedling för mig redan i samband med att hon själv flyttade till Göteborg och när hon kollade upp saken visade det sig att det stämde. Hon gav mig lösenordet till förmedlingen och när jag loggade in hittade jag nästan genast en lämplig lägenhet för mig och min dotter. Jag skickade in en intresseanmälan och eftersom jag funnits med i kö-systemet i ett antal år redan så hade jag första tjing. Eftersom jag då bodde i Nyköping ca 40 mil från Göteborg hade jag ingen möjlighet att åka ner på visning med kort varsel, så jag bad J titta på lägenheten åt mig, vilket inte var några problem för hyresvärden. Jag accepterade lägenheten och bara några månader senare flyttade jag och stora S in. Hon fick plats på skola och fritids, och jag var helt hänförd över hur bra allting löste sig den gången, och jag tänkte att det måste vara Ödet.

 

Jag hade önskat att jag hade samma förutsättningar nu, men eftersom jag fick en lägenhet den gången såg jag ingen anledning till att stå kvar i någon bostadskö. Sedan träffade jag F och eftersom min känsla då var att det skulle vara vi för resten av livet, hade jag ingen som helst tanke på att det kanske skulle vara en bra idé att stå i bostadskö utifall att något skulle hända i framtiden. Kärleken är verkligen blind! Hade jag tänkt till skulle jag ha ställt mig i bostadskö på nytt, och då hade jag troligtvis redan haft en lägenhet på gång vid det här laget. Nu har jag bara stått i en kö i tre år och några andra betydligt kortare tid, och jag kan knappast räkna med något mirakel den här gången... Och nu vill jag ju verkligen flytta till eget så fort det bara går! Men folk skiljer sig ju hela tiden...hur löser det sig med bostad för dem? Det har jag ingen aning om eftersom jag inte har varit i denna situation tidigare.

 

Mäklaren var i alla fall positiv. Han tror att han kan sälja lägenheten för 2,8 miljoner eftersom han redan har kontakt med folk som vill ha en fyrarumslägenhet här där vi bor. Det är nästan en fördubbling mot vad vi köpte den för 2009 och det skulle då ge oss 1,4 miljoner var. Det skulle i så fall innebära att jag uppskattningsvis skulle ha en halvmiljon kvar efter att jag betalat av mina lån -men hur långt räcker 500.000 för en lägenhet i Göteborg? Inte särskilt långt. En genomsnittlig tvårumslägenhet här där vi bor nu går för runt 1.5-1.7 miljoner, och detta område är ändå ett av de billigare. Jag skulle alltså behöva låna ungefär en miljon, och med min låga lön och amorteringskrav... Jag tror helt enkelt inte att det är möjligt. V skulle ge mitt och F:s mobilnummer till en bankkontakt han har, och enligt V kan den personen ge ett lånelöfte över telefon. Vi får väl se om han hör av sig, men jag har redan accepterat faktum att en bostadsrätt är uteslutet för min del. Återstår en hyresrätt, men som jag har sagt tidigare så är efterfrågan större än tillgången, och tillgången på lägenheter med rimliga hyror är ännu sämre. Så; vart ska man ta vägen?

 

Min största oro gäller ändå inte mig själv utan lilla S. Han har tagit min och F:s separation hårt, och han är väldigt orolig för hur framtiden ska bli med boendet. Vi säger att vi naturligtvis ska göra det bästa vi kan, men sanningen är att vi själva kan påverka boendesituationen väldigt lite. Vi får helt enkelt ta det vi kan få och göra det bästa av det. Men jag vet ju vad jag vill ha; en hyreslägenhet med tre rum, rimlig hyra och bra kommunala förbindelser så jag enkelt kan ta mig till och från jobbet. I mina ögon är det en ytterst rimlig begäran, men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut -särskilt när man bor i ett storstadsområde.

 

Hursomhelst; efter mötet med mäklaren kom vi överens om att lägenheten ska läggas ut som kommande försäljning. Det kostar inget för oss och kommande kan i princip vara hur länge som helst -V gav ett exempel på en lägenhet som legat ute som kommande i 2,5 år eftersom olika omständigheter har gjort att försäljningen har blivit framskjuten. I första hand har vi i alla fall tre månader på oss, och då har vi förbundit oss till att inte byta till något annat fastighetsmäklarkontor. När de tre månaderna är över kontaktar V oss för att se hur långt vi har kommit; om det har löst sig med nytt boende och vi ska köra på försäljning, eller om vi behöver förlänga tiden med ytterligare tre månader. Då har vi också rätt att byta fastighetsmäklarkontor om vi känner att vi är missnöjda med det befintliga.

 

Så är läget just nu, och jag kommer att uppdatera här i bloggen om den fortsatta utvecklingen.