Funderingar om att "komma ut"

Jag har en arbetskamrat som är homosexuell och som nu ska flytta ihop med sin partner, och igår när vi jobbade kvällen tillsammans med tre andra, så visade det sig att min arbetskamrats partner inte har "kommit ut" på 15 år! Hen har inte vågat berätta för sin familj att hen är homosexuell, det var först nu -när hen ska bli sambo- som hen vågade tala om det. Igår tänkte jag inte så mycket på det, men den gångna natten vaknade jag vid 04.30 -och eftersom det är jag så var detta det som jag helt plötsligt började tänka på. Hur klarar man av att hålla sin läggning hemlig för sin närmaste familj i hela 15 år? Märker man som förälder eller syskon inte sådant?
 
När det gäller min kollega så visste jag redan när jag träffade hen för första gången i somras att hen var homosexuell. Ingen hade sagt någonting om det innan, men jag märkte det direkt. Och en annan arbetskamrat som jag hade där jag jobbade 2011 och 2012 upptäckte jag också var homosexuell nästan meddetsamma. Och om man som helt utomstående genast upptäcker en sådan sak, så verkar det helt obegripligt att närmaste familjen inte gör det. Är det så att man som familjemedlem inte vill se saker och ting när det gäller ens närmaste, eller är det så att det är personen själv som är så rädd för vad familjen ska tycka att man kan dölja det helt och hållet?
 
Igår kväll tyckte jag att det var konstigt att min kollegas partner inte vågat berätta något, för som jag ser det så är det ju ändå ens familj och de älskar väl en alldeles oavsett vilken läggning man har -jag kunde inte riktigt förstå att man inte vågar berätta någonting sådant. Men så sa min kollega att i hens eget fall så vände hens farföräldrar hen ryggen när hen berättade att hen var homosexuell, och när jag vaknade under natten och började fundera på detta så funderade jag över hur min egen familj skulle reagera om det varit jag som "kommit ut", och jag kom fram till att några av mina familjemedlemmar troligtvis inte skulle kunnat acceptera en sådan sak. Så kanske är det ändå inte så konstigt att man inte vågar berätta något på 15 år?
 
Samtidigt undrar jag hur man själv mår om man känner att man måste dölja att man är homosexuell. Hur bär man sig åt? Dejtar man personer av motsatta könet ändå bara för att hålla fasaden utåt? Och går där och mår dåligt när man egentligen attraheras av personer av samma kön? Eller dejtar man personer av samma kön i hemlighet? Men vad säger/gör man då om ens föräldrar börjar undra över frånvaron av pojk- eller flickvän? Ser jag till mig själv så tror jag inte att jag skulle klara av att hålla min läggning hemlig i 15 år, och jag vill gärna tro att jag skulle vara så pass stark i mig själv att jag skulle berätta det och sedan strunta i vad familjen tycker. Men det är inte lätt att veta hur det skulle vara om det varit jag som befann mig i den situationen...
 
Däremot, om jag tänker mig själv i rollen som familjemedlemmen som får veta att min släkting; son eller dotter eller syster eller vad det nu skulle vara, är homosexuell, så vet jag precis hur jag skulle reagera. Som jag ser det så har det ingen betydelse om man är hetero-, homo- eller bisexuell, det viktigaste är att man är lycklig med den person man känner att man vill dela sitt liv med. Skulle jag få veta att min släkting är homosexuell så skulle jag inte lägga några värderingar vid det, jag skulle vara glad att släktingen vågade berätta det för mig istället för att gå runt och må dåligt och dölja sanningen -det är ju som att förneka sig själv på något sätt.
 
När det gäller min arbetskamrats partner så gick det i alla fall bra. Hens familj var bara glad över att hen träffat någon som hen ville leva med och önskade dem lycka till, så trots det 15 år långa hemlighetsmakeriet slutade allt väl i alla fall... :)
 
 
Ullis
2014-02-17 @ 21:23:36
URL: http://ulliso.se/blog

Jonas bror är homosexuell. Han och hans partner höll det hemligt ett tag innan de berättade det för oss, men Jonas och jag förstod långt innan hur det låg till. Men VI ville ju såklart inte säga något till någon innan de själva kom ut med det. De har givetvis blivit positivt bemötta av både oss och av Jonas föräldrar. Och av sambons familj såklart. Jonas mamma var bara rädd för att någon skulle göra något dumt mot dem, för det finns ju så sjuka människor som tycker att sånt är "äckligt".




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

helenalejon

En blogg om mitt vardagsliv och mina tankar och funderingar om saker som händer i livet.

RSS 2.0