Inledning; "Jag tog inte hissen, utan gick uppför den breda spiraltrappan där trappstegen var låga och den vita marmorn nött längs hölgerkanten. Hela trapphuset kändes skavt och inbott på samma sätt. Liksom polerat av många generationer händer och fötter. Det luktade matos. Inte på något påträngande sätt, tvärtom. En svag doft av oräkneliga måltider hade ätit sig in i väggarna, så att huset kändes bebott till och med en sådan här tyst och stilla grå novembereftermiddag. Men också tillstängt, folktomt på ett bebott sätt. Som om de som bodde här höll sig undan. Eller som om jag inte hörde dit..."

 

Detta är inledningen på denna novell som jag inte kunde hitta i reservationshyllan på biblioteket -helt enkelt för att den var så liten och tunn. Jag hade ju ingen aning om att det var en novell och inte en bok jag hade reserverat! :D Som tur var så fann bibliotekarien den åt mig.

Jag har ingenting emot noveller, men de är alldeles för korta och jag läser ut dem på fem-tio minuter, så det var lite snopet att upptäcka att det var just en novell.

 

Novellen handlar i alla fall om en kvinna som nyligen förlorat sin far och beger sig till hans lägenhet i Paris för att rensa ur hans tillhörigheter. De har inte haft så nära kontakt sedan fadern lämnade Sverige för Paris och när kvinnan tar hand om hans saker upptäcker hon ett par mystiska blå mockaskor, gamla men aldrig använda. Det är damskor, men det är varkens kvinnans eller hennes sedan länge avlidna mammas storlek, och hon är enda barnet. När hon börjar undersöka skorna närmare upptäcker kvinnan en hemlighet om sin far...

 

Det är faktiskt en riktigt bra novell, spännande och välskriven och noveller passar ju bra för dem som av olika anledningar inte har möjlighet att läsa en bok.