24 DECEMBER

 

Fabriksnissarna var samlade utanför matsalen, fulla av förväntan. Snart skulle de bli insläppta för att äta en god julfrukost, och så skulle de få öppna sina julklappar.

Frukosten bestod -förstås- av risgrynsgröt, men där fanns också nybakat vörtbröd, julskinka i olika varianter, kokt ägg och sill, kaffe, thé, julmust, glögg och juice, men även pepparkakor, lussebullar, ischoklad och knäck. I en del av rummet stod julgranen, pyntad från topp till rot och bredvid den stod julklappssäcken, full med julklappar. Julmusik spelades från högtalaren och utanför fönstret föll snön. Sabina var fylld av julglädje, precis som de andra nissarna, och det pratades och skrattades. Tomtemor och några matnissar gick runt och fyllde på skålar och korgar vid behov, och önskade alla en god jul. Sabina undrade hur Tomtemor kunde vara så pigg och glad -hon hade nog inte fått särskilt mycket sömn efter att ha väntat in Tomtefar och sedan gått upp tidigt för att förbereda frukosten för alla nissar...

När frukosten började gå mot sitt slut hördes steg utanför matsalen och då visste alla vad som var på gång. Strax därpå kom Tomtefar in.

”God jul, alla fabriksnissar!” hojtade han glatt.

”God jul, Tomtefar!” svarade nissarna i kör.

”Finns det några här som vill ha julklappar, tro?”

”Ja!” ropade alla nissarna och Tomtefar skrattade gott och tog plats vid julsäcken. Han sträckte ner handen och tog upp en julklapp.

”Julklapp nummer 54!” sa han. Han kände på den och skakade på den och såg sig omkring bland nissarna. ”Jag tror att detta paket passar perfekt för... Julius!” Han pekade på en nisse, och denne fick gå fram och hämta sin julklapp -sedan valde Tomtefar ut nästa nisse.

Sabina fick nummer 79 på sin julklapp, och när hon öppnade den innehöll den en snöglob med en julgran och en tomte som delade ut julklappar till några barn. Hon skakade på globen och snön for glittrande omkring. En jättefin julklapp, tyckte hon, även i år hade hon blivit nöjd!

Efter julklappsutdelningen var nissarna fria att göra vad de ville. Fabriken var stängd under julhelgen, för Tomtefar ville att nissarna skulle få möjligheten att vila upp sig och träffa släktingar och vänner som de kanske annars inte hade tid att umgås med. Julbordet serverades klockan fyra på eftermiddagen, men det var frivilligt att delta där med.

Sabina visste vad hon skulle använda denna julafton till; att umgås med Snowy. Det var deras sista dag tillsammans och Sabinas julklapp till snögubben var att han skulle få bestämma vad han ville göra hela dagen. Hon sökte genast upp honom och under dagen åkte de pulka, skidor och skridskor, hade snöbollskrig, klädde ut sig, hoppade från höga höjder rätt ner i snön och mycket annat. Snowy ville följa med när Tomtemor skulle köra släden med djurens och trollens julklappar, och då fick även Sabina följa med. Det var första gången någonsin som Sabina var med på det, och det var verkligen en upplevelse! En del av djuren stod och väntade vid matplatserna och andra tillkom när de fick vetskap om att maten var på väg. Tomtemor pratade med alla djuren; frågade hur de hade haft det under året och hur familjen mådde. Några hade förlorat familjemedlemmar och andra hade fått nya under året, och även Sabina och Snowy pratade med djuren.

”Jag önskar att jag vore du, Tomtemor!” sa hon när de var på väg tillbaka till byn, och Tomtemor skrattade.

”Ingenting är omöjligt” svarade hon. ”Fast det förutsätter förstås att du och den näste Tomtefar blir kära i varandra och gifter er.”

”Hur var det för dig och Tomtefar? Visste du vem han var innan ni gifte er?”

”Faktiskt inte, Nicolas höll det hemligt för mig hela tiden. Det var först när vi hade gift oss som han berättade att han hade märket -fast den som var Tomtefar innan honom hade förstås vetat om det sedan långt tillbaka.”

”Blev du arg på honom då?”

”Lite, men sedan förklarade han att han inte hade sagt något för att han ville att jag skulle älska honom -Nicolas- och inte Tomtefar. Och då förstod jag honom.”

 

Tomtemor återvände till byn i precis lagom tid för Tabberaset. Trots att många nissar vid den tiden befann sig hos släkt och vänner var det ändå en hel del matgäster. Sabina brukade i vanliga fall gå hem till sina föräldrar på eftermiddagen, men i år hade hon talat om för dem att hon skulle komma till dem på juldagen istället då hon ville tillbringa så mycket tid hon kunde med Snowy.

Tomtemor och Tomtefar satt med vid matbordet, och efter maten skulle Tomtefar gå från dörr till dörr i Tomtebyn och önska alla en god jul, precis som han gjorde varje år. Han tyckte det var viktigt att han fick träffa alla invånare åtminstone en gång om året, så han inte enbart visste vilka nissar som arbetade i Fabriken. Det tog några timmar att gå runt till alla, men han tyckte att det var värt det varje gång. Innan han gick ner till byn talade han dock om att han ville träffa ”äventyrarna” som han kallade Sabina och de andra och äntligen få höra historien om hur de räddat Iskristallen när han kom tillbaka.

Några timmar senare var de så samlade i matsalen allihop med Tomtefar och Tomtemor och Sabina kände hur det kittlade av glädje i magen när hon såg Peter igen -hon hade saknat honom. Hon kände på paketet i fickan som hon trots allt hade gjort till honom.

”Var ska vi börja?” frågade Pepe Tomtefar.

”Varför inte från början?” svarade han. ”Från det att ni lämnade Tomtebyn tills ni kom tillbaka.”

”Det blir en lång historia” sa Peter.

”Det får ta den tid det tar, även om det behövs dagar till det. Behöver ni vila så är det bara att säga till.”

Så vännerna började berätta sin historia. De berättade inte allt i detalj och tog bort mycket, men de fick med allt de tyckte var viktigt -och på så sätt hann de berätta hela sin historia under samma kväll.

Tomtefar var skakad när de var färdiga.

”Landet Bortom är i själva verket en del utav Tomteland...” sa han. ”Vi trodde det var outforskat land, men i själva verket bor där massor av djur och okända varelser. Till och med nissar! Hur kan vi inte veta något om det? Min föregångare visste det uppenbarligen och det måste ha varit han som av någon anledning såg till att vetskapen blev gömd och glömd. Men jag förstår inte varför?!”

”Jag tänker ta reda på det” svarade Peter. ”Någonstans finns svaren på alla frågor.”

”Kan jag hjälpa dig på något sätt?”

”Jag behöver få tillgång till alla låsta rum i Tomtebyn, och jag behöver lösenord till alla intranätsidor som jag kan behöva söka information på.”

”Det ska du få” lovade Tomtefar.

”Jag kommer också att behöva återvända till Älvdalen, Storbyn och alla de andra platserna och prata med dem som bor där. Där finns det folk som minns hur det var förr.”

”Det låter som ett stort projekt, du kan inte klara allt det på egen hand.”

”Jag hjälper gärna till!” sa Pepe.

”Jag med!” sa Mimmi.

”Och jag” sa Sabina. ”Jag kommer att behöva tänka på något annat när...” Hon såg på Snowy och tystnade, hon ville inte tänka på att han bara skulle vara en vanlig snögubbe imorgon. Tomtemor tycktes ändå förstå vad Sabina menade.

”Nicolas...” sa hon och Tomtefar drog med handen över sitt skägg och tittade på Sabina.

”Det har gått bra med Snowy, förstår jag” sa han. ”Ni har blivit goda vänner. Och det var tack vare honom som ni fick med er kristallbiten hit och kunde laga Iskristallen åt oss -han lagade ju kristallen i grottan också!” Han tittade på Snowy. ”Du är en riktig hjälte, Snowy!”

”Jag visste att jag kunde mer än bara kasta lasso” svarade Snowy och Tomtefar skrockade.

”Om du vill kan du få förbli levande, Snowy” sa han.

”Förbli...levande?” upprepade snögubben. ”Hur länge då?”

”Så länge du vill, du har verkligen förtjänat det.”

Sabina kunde knappt tro sina öron; få behålla Snowy för alltid?

”Det är du som bestämmer, Snowy” sa Tomtefar.

”Min arm...”

”Den kan jag ordna.” Tomtefar blåste där Snowys andra arm suttit, det glittrade till och sedan hade han två armar igen.

”Wow!” utbrast han och sträckte på sin nya arm. ”Tack, Tomtefar!”

”Så vad säger du, vill du förbli levande eller återgå till din vanliga snögubbeform vid midnatt?”

”Jag vill gärna vara levande -det är så mycket roligare än att stå stilla på samma plats hela tiden.”

”Dåså” log Tomtefar och använde sin magi igen. Ett ljussken omgav snögubben för att sedan försvinna.

”Jag känner mig likadan” sa Snowy. ”Ska det vara så?”

”Du är likadan” sa Tomtefar. ”Enda skillnaden är att magin som gjorde dig levande inte är tidsbegränsad längre.”

”Det är fantastiskt!” utbrast Sabina. ”Tack snälla Tomtefar!”

”Tänk vad mycket kul vi kan göra nu!” tjoade Snowy. ”Vi kan väl börja med att hjälpa Peter!”

”Inte glömma mig” hördes en skrovlig röst bakom dem och Peter vände sig om.

”Gronk!” sa han. ”Har du tjuvlyssnat på oss?”

”Nej” svarade trollet. ”Jo...men jag vill också hjälpa till, hjälpa snälla Peter och hans snälla vänner.”

”Självklart, vi är ju ett oslagbart team -eller hur, kompisar?”

Sabina drog plötsligt fram Peters julklapp ur fickan och räckte den mot honom;

”Jag har en julklapp till dig.”

”Till mig?” sa Peter. ”Men...” Han skrattade. ”...så lustigt! Jag har en julklapp till dig också.” Han tog fram ett paket ur sin ficka och så stod de där och såg på varandra, och tog emot varandras julklappar.

”God jul, Peter” sa hon.

”God jul, Sabina” svarade han.

 

 

 

 

 

SLUT