Inledning; "Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare

saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ut skolan på Rosendal -och allting sågo de! De hittade barégelappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv."

 

Så inleds denna bok som Strindberg skrev i slutet av 1800-talet, vilket märks med tanke på hur en del av orden är böjda, dessutom finns det ord som jag aldrig har hört och därför inte vet vad det betyder, men hursomhelst så går det ändå bra att följa med i handlingen.

 

Boken kretsar kring Arvid Falk som drömmer om att bli författare och ett antal andra kulturella människor som försöker överleva i ett fattigt Sverige, men man får också möta några mer bemedlade människor som på olika sätt påverkar Falk och de andra. Boken är egentligen inte särskilt spännande, men den drivs framåt av flertalet rappa konversationer och häpnadsväckande person- och miljöbeskrivningar. Ett exempel; Den första var en bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka, i vilken maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på glänt, varvid alltid de fyra, välslipade hörntänderna syntes; när den log klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken; näsan var så illa anbragt, att man framifrån kunde titta ett gott stycke in i huvet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade en kokosmatta. Och det är bara ett exempel, riktigt roande att läsa faktiskt!