När jag berättade för F att jag hade tagit lägenheten i Rävlanda kan jag säga att han inte var särskilt positiv till det. Han tyckte att jag agerat för fort och skulle haft "is i magen" i hopp om att hitta en lägenhet på närmare håll. Han menade att det skulle bli alldeles för jobbigt för lilla S att åka den långa vägen med buss och/eller tåg fram och tillbaka fem dagar varannan vecka -han skulle inte klara det menade F. Det smittade givetvis av sig på lilla S som började gråta och höll med om att det inte skulle gå, att han absolut inte ville flytta till Rävlanda! Personligen är jag övertygad om att bara lilla S har kommit in i de nya rutinerna kommer han visst att klara det. Ja, det är en lång resa att åka kommunalt eftersom vi vill att lilla S ska få gå kvar i samma skola och jag inte kommer att ha råd att ha bil -enkel väg tar det väl ca 75 minuter mellan Rävlanda och Göteborg. Men jag skulle ju åka med honom till att börja med och vartefter han blir mer trygg tänker jag att han kommer att klara delar av resan på egen hand och i slutändan hela resan. Så jag blev arg på F; jag tyckte att han ville sätta käppar i hjulet för mig och tvinga mig att bo kvar i väntan på lägenhet i närheten av där vi bor nu; jag menade att han tydligen inte fattade hur dåligt jag mår över att behöva bo så här. Vem vet hur lång tid det kan ta att få en lägenhet i närområdet, och skulle jag vänta på det?? Jag blev också arg för att istället för att skrämma upp vår son med att han inte kommer att klara resan borde F stötta och uppmuntra lilla S att han visst kommer att klara det. Så det blev en del tjafs när barnen pratade ömsom med F och ömsom med mig och stora S försökte också lugna lilla S med att ju också kommer att hjälpa till så gott hon kan. I slutändan spelade F martyr och menade att han tydligen inte har något att säga till om gällande vår son, men jag stod på mig och sa att jag kommer att ta lägenheten oavsett vad F tycker. Är det något jag avskyr så är det när folk ska lägga sig i mina beslut och val!

 

Trots osämjan sov jag bra under natten och dagen därpå när jag var på jobbet tänkte jag igenom det F sagt och kom slutligen fram till en lösning. Det är ofta så med mig att något händer och jag reagerar, men när jag lugnat ner mig börjar jag tänka och i regel dyker det upp någon form av lösning. Och min lösning blev att lilla S bor hos F måndag-fredag, vilket innebär att han slipper åka den långa vägen kommunalt två gånger om dagen i fem dagar, och så bor han hos mig fredag till måndag. Jag hämtar honom på fritids på fredagar efter jobbet och lämnar honom på fritids måndagar innan jobbet -på så sätt behöver han bara åka den långa vägen med buss/tåg vid två tillfällen, och det tänkte jag måste kännas okej både för F och lilla S. Jag tror också att jag kan fixa med jobbet så jag börjar lite senare på just måndagar så behöver jag och lilla S inte stiga upp precis i ottan.

Det visade sig att F också tänkt på saken och kommit fram till samma sak, och lilla S tyckte att det lät bra, fast han insåg också att han kommer att få vara med mig lite mindre än han är med sin pappa. Men när jag sa att jag kommer att kompensera det med att han får vara hos mig när jag är långledig och att jag säkert kan ta ut i alla fall några semesterdagar under skolloven så han kan vara hos mig lite mer blev han lite gladare. Han oroar sig dock för hur det blir med födelsedagsfirande och högtider, men det är sådant jag och F får lösa på bästa sätt när vi kommer dithän.

Så F och jag är överens om lilla S vistelsetid hos oss båda, och det går ju att ändra på framöver när lilla S känner sig mer trygg -då kanske vi kan ha honom varannan vecka, trots allt. Stora S har redan en plan klar; hon kommer att vara hos F måndag-onsdag eftersom hennes kvällsaktiviteter och extrajobb finns här i västra Göteborg och hon går i skolan i östra Göteborg, vilket bara det tar nästan en timma att åka kommunalt härifrån -hon kan helt enkelt inte vara i Rävlanda då. Hennes planer kan ju också komma att ändras, men hon är vuxen och reder sig själv så henne behöver jag inte bekymra mig för när det gäller det.

 

Det kändes lättare för F när vi kom fram till detta beslut, för han siktar trots allt på att hitta boende här i väster, och även om han inte gör det och får flytta lite längre bort, har han bil och kan köra lilla S till/från skolan -dessutom har F både föräldrar, syster och syskonbarn som säkert kommer att hjälpa till med hämtning av lilla S om det skulle krisa. Min tanke var att F och lilla S tillfälligtvis skulle kunna bo hos F:s föräldrar då det med lite ommöblering går att frigöra ett rum i deras lägenhet som F och lilla S kan sova i. Faktum var att jag var helt övertygad om att de skulle öppna upp sitt hem för barn och barnbarn, för det var vad jag skulle ha gjort om det varit mitt barn och barnbarn som hamnat i kris. Men F hade frågat och de sa nej till min oerhörda förvåning. Istället var han inne på att köpa ut mig från denna lägenhet och själv bo kvar, men då måste han låna 1,4 miljoner och det är ingen liten summa. Och jag har varit väldigt tydlig med att jag behöver få ut min del av pengarna innan jag flyttar eftersom jag behöver dem för att betala av mina skulder då hyran i min blivande lägenhet är hög och min inkomst låg. Men F har någonstans att ta vägen; min syster J har sagt att F tillfälligtvis kan bo där om han inte hittar något direkt, precis som jag skulle ha gjort om det varit F som fått nytt boende först. F söker dock med ljus och lykta efter eget boende och idag fick han dessutom besked om att han kommer att få ett jobb ganska snart (han blev ju arbetslös i augusti). Så saker och ting börjar falla på plats och just nu känner jag mig faktiskt ganska hoppfull gällande den nära framtiden...