Den orden har man fått höra sedan barnsben, och det gäller såväl vid tämligen simpla saker som skilsmässa och betydligt allvarligare saker som krig. Trots det var jag inte beredd på att mina barn skulle ta såpass illa vid sig när jag och F talade om att vi skulle skiljas. Och jag förmodar att det beror på att jag tänkte tillbaka på min och min syster J:s uppväxt. Mina föräldrar gifte sig aldrig; de bodde ihop periodvis, men såvitt jag minns var pappa mestadels frånvarande. Han arbetade som dykare och befann sig både här och där i jobbet, så jag och J var ensamma med mamma större delen av vår uppväxt. Vi for inte illa av det, dessutom hade mamma god hjälp av sin mamma -min och J:s älskade mormor. När mamma pluggade eller arbetade skift fanns alltid mormor där och tog hand om oss -hon blev som en extramamma kan man väl säga. Pappa var hemma allt emellanåt, och även om de flesta av min och syrrans klasskamrater och liknande levde i så kallade "kärnfamiljer", så har jag inget minne av att jag var avundsjuk på dem på något sätt. Jag hade min pappa och min mamma på de premisser som fanns, och det kändes aldrig konstigt.

 

Det var väl därför jag inte tog det särskilt hårt när pappa meddelade att han träffat någon annan; han hade varit borta så mycket att det just inte gjorde någon skillnad att vi efter det träffade honom ännu mer sällan. Kort senare fick vi en lillebror, och varken jag eller J hyste minsta agg gentemot detta faktum -tvärtom blev vi jätteglada när han kom, och de gånger vi hälsade på pappa kunde inget slita oss från vår lillebrors sida. Jag och J led aldrig av att våra föräldrar separerade, och jag hade väl inte trott att stora och lilla S skulle ta särskilt illa vid sig av min och F:s skilsmässa heller -framför allt inte stora S. Jag var bara ihop med hennes biologiske far en kort period, och vårt förhållande tog slut när jag berättade att jag var gravid. Jag blev ensam mamma och under stora S tre första år var det bara hon och jag, och vi klarade oss bra! Sedan träffade jag en man som hade en dotter som var knappt två år äldre än stora S; vi flyttade ihop och levde tillsammans i tre år innan jag tröttnade och flyttade till Göteborg. Men jag upplevde aldrig att stora S mådde dåligt över den separationen, och med tanke på att jag berättade för henne redan förra året att jag inte älskade F längre, så hade jag mer eller mindre förväntat mig ett "okay, fine" när vi berättade om skilsmässan. Men jag hade fel. Stora S fick diagnosticerad ångest för ett par-tre år sedan, men det påverkade henne inte nämnvärt förrän vi berättade om skilsmässan; efter det tycks hennes ångest ha blivit värre och hon känner av den nästan varje dag -framför allt på kvällen. Jag har svårt att tro att det finns någon annan orsak till det, särskilt som lilla S också har förändrats sedan vi berättade. Under alla år har han aldrig haft några problem med att somna på kvällen eller verkat vara ledsen av någon anledning, men nu kan han helt plötsligt börja gråta på kvällen och inte kunna somna, och även om han påstår att han inte vet varför, så är jag övertygad om att det har med skilsmässan att göra. Bara någon dag eller två efter att jag och F berättade pratade han med kuratorn på sin skola, och stora S ska också prata med kuratorn på sin skola i nästa vecka. Självklart hänger sakerna ihop, endast en idiot kan tänka något annat!

 

 

Naturligtvis önskade jag inte att barnen skulle må dåligt av separationen -vem önskar väl det för sina barn? Men jag trodde inte att det skulle påverka dem så; mitt eget motto är att bita ihop och komma igen, ta saker som de är och leva mer eller mindre som vanligt. Bra och dåliga saker händer genom hela livet, och man får lära sig att deala med det. Jag upplevde lättnad när jag väl fick sagt vad jag kände till F, men för barnen är det en helt annan sak. Och när jag tänker på det så är det väl inte så konstigt. Jag och F har varit tillsammans i 13 år; det vill säga större delen av stora S liv och hela lilla S liv. Att få veta att det livet kommer att förändras; att marken rycks upp under fötterna och känslan av trygghet kommer i gungning...det är ju egentligen inte konstigt att man mår dåligt. Snarare är det mer konstigt att jag hade förväntat mig att barnen skulle ta skilsmässan ganska chill. Men jag inbillade mig väl att de skulle vara som jag; acceptera läget och göra det bästa av det. Jag inser nu att jag hade helt fel, men samtidigt kan jag inte göra det ogjort. Jag kan inte ångra mig och välja att inte skiljas, för när känslorna är döda är de döda, och de kan inrte komma tillbaka. Åtminstone inte för mig; aldrig i hela mitt liv har jag gått tillbaka till ett ex, och jag kommer aldrig att göra det resten av mitt liv heller. Jag vet naturligtvis att det finns de som gör slut, blir ihop, gör slut och blir ihop igen, men jag kommer aldrig någonsin att förstå varför. Om inte förhållandet har fungerat första gången, varför skulle det göra det en andra eller tillochmed tredje gång? Personerna är fortfarande demsamma med alla sina för- och nackdelar, och kunde man inte leva med dem från början -varför skulle man kunna göra det vid ett nytt försök? Det är fullständigt orimligt! Bättre då att gå vidare och i sinom tid hitta någon ny -eller leva ensam resten av sitt liv, om man föredrar det.

 

 

För vad för liv skulle jag och F få om vi inte gick skilda vägar? Ett liv utan närkontakt, där båda gör sina egna saker, tittar på vissa TV-serier ihop eftersom vi (åtminstone delvis) har samma smak och äter middag ihop, men inget annat. Jag gör vissa saker med barnen och han gör andra, och kanske någon gång emellanåt gör vi något tillsammans. Det finns ingenting att prata om mer än om allmänna saker som hur det går för barnen i skolan eller om någon släkting/vän råkar ut för ditten eller datten. Skulle vi vara tillsammans bara för barnens skull? Nej. Det fungerar inte för mig, och knappast för F heller. Livet är för kort för att man ska behöva må dåligt i onödan; alla människor förtjänar att vara lyckliga, på vilket sätt som nu gör var och en lycklig. Och för mig och F är det att bo på skilda håll och leva våra egna liv. Jag vill tro att det kommer att bli bättre i framtiden, både för oss och barnen. Jag och F kan leva som vi vill och barnen kommer att ha två föräldrar som är nöjda med sina liv och inte kommer att ligga på dödsbädden och ångra sina val en dag. Vi kommer inte att bli föräldrar som hatar varandra och inte ens kan prata med varandra; vi ska skiljas på vänskaplig basis och finnas där för våra barn och kommande barnbarn, om än på skilda håll. Jag vill tro att jag kommer att bli en bättre mamma och att mina barn kommer att må bra och känna sig trygga igen när jag och F väl kan ta nästa steg och flytta ifrån varandra, och bygga upp våra nya liv.