Dag 22; Det här upprör mig

Det finns en hel del saker som upprör mig, fast i olika grader av upprördhet. Det allra värsta är pedofiler, som jag personligen inte tycker har rätt att leva. Hade det funnits dödsstraff i Sverige så skulle det vara straffet för just pedofiler -mindre än så förtjänar de inte för att ha förstört barns liv.

Näst värst är människor som missköter djur på olika sätt. Det är katastrofalt att vi inte har ett bättre rättssystem när det gäller sådant! Förutom att djuren ska tas ifrån dem med omedelbar verkan så ska de inte ha någon möjlighet att överhuvudtaget få skaffa sig nya djur i framtiden; alla vägar som finns för dem att skaffa sig nya djur ska vara låsta för resten av deras liv.

Annat som upprör mig är människor som saboterar och förstör på olika sätt. Det kan gälla förstörelse av byggnader, tillexempel, eller sådana som går och skär i barken på träd så att de så småningom dör. Men hit räknar jag även dem som "stjäl" andra människors kortuppgifter eller identiteter och dem som lurar folk på pengar. Jag tycker även att mobbare räknas in i denna kategori, för även de förstör människors liv.

Sedan finns det förstås mindre saker som upprör mig och ett exempel är människor som inte kan hålla tiden. Jag avskyr nämligen att behöva vänta på folk, för har man kommit överens om en tid så ska man hålla den. Jag menar; hur svårt kan det vara? Man kan ha ett giltigt skäl -tillexempel att det har varit bilköer eller strul med kollektivtrafiken, men finns det ingen annan förklaring än slöhet eller dålig planering så är det inte okej.

Dag 21; Ett annat ögonblick

Det har blivit ett litet uppehåll i mina "30 dagars bloggande" på grund av jul och lite annat, men nu är jag tillbaka med dag 21 i alla fall.
Idag ska man skriva om ett annat ögonblick och med tanke på vad vi nyligen gått igenom så passar det ganska bra just nu då ögonblicket ska handla om vår hund Celine som vi tyvärr var tvungna att låta somna in igår. :(

Egentligen handlar inlägget om några olika ögonblick som vi upplevde igår. Ögonblicket innan man verkligen talar om att man har bestämt sig för att låta sitt husdjur få somna in för exempelvis sin partner eller sitt barn, tillexempel, det hinner fara ganska många tankar genom huvudet då, faktiskt. Man tänker att nu ska jag berätta detta fruktansvärda och hur ska jag klara av det? Och hur kommer den som får veta det att tänka och känna?

Ett annat ögonblick är innan man går in genom dörrarna till djurkliniken och vet att när man har tagit in sitt husdjur där så är det för att låta det få somna in för alltid -det är inte vilket veterinärbesök som helst.

Ytterligare ett ögonblick från igår är när veterinären ger den sista sprutan till husdjuret och man vet att nu finns det ingen återvändo längre. När hon somnar av den sprutan så är det för alltid, hon kommer aldrig att vakna igen, och det är man själv som har fattat det beslutet -ingen annan.

Det blev inget positivt ögonblick denna gång, men sådant är ju livet -det är inte alltid en dans på rosor...
Celine i somras

R.I.P Celine

Igår fattade vi ett av de svåraste besluten man kan fatta; vi bestämde oss för att låta vår hund Celine somna in.
Celine har haft diverse hälsoproblem ända sedan hon var valp, men inget har varit så allvarligt som hon fick nu senast...

Det började med att hon fick problem med sin svans. Den svullnade upp till minst dubbla storleken och trots veterinärbesök kunde de inte säga vad det berodde på.
Sedan började hon få utslag på bakkroppen. De började som små, vanliga utslag, men efterhand blev de bara värre. De ökade i storlek och förvandlades plötsligt till stora, vätskande sår som kliade, och när Celine var där och slickade på dem så började de blöda -och i slutänden så slickade hon av sig pälsen på bakkroppen och såg helt enkelt hemsk ut. Veterinären visste inte vad de berodde på och trots att vi provade med annat foder åt henne och diverse salvor och förband så hjälpte det inte. Det enda som hjälpte var en kur på penicillin och kortison, men bara någon vecka efter avslutad behandling så kom såren tillbaka lika illa som tidigare. De var inflammerade och luktade hemskt och när Celine var där och slickade så började de blöda igen -dessutom började hon även slicka sig på tassarna och mellan benen. F försökte tvätta såren, men Celine hade så ont av det att det skar i hela kroppen när man hörde henne gny och skrika. Och så ska det inte vara; husdjuren ska inte lida, de ska vara glada och lyckliga och må bra.

Veterinären trodde till slut att Celine fått någon form av autoimmun sjukdom; det vill säga att immunförsvaret angriper den egna kroppen istället för att bekämpa bakterierna, och även om man skulle kunna medicinera det så handlade det om så höga doser att Celine skulle må dåligt av medicineringen. Så till sist bestämde vi oss för att ta det svåra beslutet att låta henne få somna in, vilket skedde idag.

Varken jag eller F har egentligen behövt vara med om att ta våra djur till veterinären för att låta dem somna in och det är verkligen ett fruktansvärt beslut att vara tvungen att ta. Man bestämmer över liv och död när det gäller en levande varelse som inte själv kan säga vad hon vill, och det är ingenting man som djurägare ska behöva ta. Man vill ju att husdjuren ska somna in, lugnt och stilla, på ålderns höst, det är inte meningen att man ska behöva ta bort dem på grund av sjukdomar medan de fortfarande är relativt unga. :(
Så idag hade vi fått en tid hos veterinären på eftermiddagen och att sitta i bilen och veta att man har en hund med sig när man åker dit, men inte kommer att ha med sig någon när man kommer hem är inte roligt. Och Celine kände nog på sig att det var något, för hon var orolig, gnällde och darrade i bilen -djur känner ju när något inte är som det ska.

Det blev ändå ett fint avsked. De hade lagt en mjuk och go pläd i rummet som Celine omedelbart lade sig på och där var tända ljus, lugnt och stilla. Först fick hon ett lugnande och ångestdämpande medel som hon blev trött av och lite senare fick hon en dubbel dos med sövningsmedel, och sedan gick det ganska fort. Jag och F satt med henne hela tiden -S ville inte vara med utan fick vara hos mina svärföräldrar- och vi klappade henne och pratade med henne så hon skulle känna att hon inte var ensam -och så somnade hon. Vi satt kvar ännu en stund efteråt innan vi slutligen lämnade henne.

Vi hade bestämt att Celine skulle få en separat kremering, så vi kommer att få hennes aska i en urna som vi sedan förmodligen kommer att släppa ut i havet eller på ön där Celine tillbringat många underbara dagar i sitt liv. Det får bli vår gåva till en trogen och älskad vän. Farväl, Celine och vila i frid... <3
Celine; 3 oktober 2001-28 december 2010 R.I.P
 

helenalejon

En blogg om mitt vardagsliv och mina tankar och funderingar om saker som händer i livet.

RSS 2.0