Funderingar om att "komma ut"

Jag har en arbetskamrat som är homosexuell och som nu ska flytta ihop med sin partner, och igår när vi jobbade kvällen tillsammans med tre andra, så visade det sig att min arbetskamrats partner inte har "kommit ut" på 15 år! Hen har inte vågat berätta för sin familj att hen är homosexuell, det var först nu -när hen ska bli sambo- som hen vågade tala om det. Igår tänkte jag inte så mycket på det, men den gångna natten vaknade jag vid 04.30 -och eftersom det är jag så var detta det som jag helt plötsligt började tänka på. Hur klarar man av att hålla sin läggning hemlig för sin närmaste familj i hela 15 år? Märker man som förälder eller syskon inte sådant?
 
När det gäller min kollega så visste jag redan när jag träffade hen för första gången i somras att hen var homosexuell. Ingen hade sagt någonting om det innan, men jag märkte det direkt. Och en annan arbetskamrat som jag hade där jag jobbade 2011 och 2012 upptäckte jag också var homosexuell nästan meddetsamma. Och om man som helt utomstående genast upptäcker en sådan sak, så verkar det helt obegripligt att närmaste familjen inte gör det. Är det så att man som familjemedlem inte vill se saker och ting när det gäller ens närmaste, eller är det så att det är personen själv som är så rädd för vad familjen ska tycka att man kan dölja det helt och hållet?
 
Igår kväll tyckte jag att det var konstigt att min kollegas partner inte vågat berätta något, för som jag ser det så är det ju ändå ens familj och de älskar väl en alldeles oavsett vilken läggning man har -jag kunde inte riktigt förstå att man inte vågar berätta någonting sådant. Men så sa min kollega att i hens eget fall så vände hens farföräldrar hen ryggen när hen berättade att hen var homosexuell, och när jag vaknade under natten och började fundera på detta så funderade jag över hur min egen familj skulle reagera om det varit jag som "kommit ut", och jag kom fram till att några av mina familjemedlemmar troligtvis inte skulle kunnat acceptera en sådan sak. Så kanske är det ändå inte så konstigt att man inte vågar berätta något på 15 år?
 
Samtidigt undrar jag hur man själv mår om man känner att man måste dölja att man är homosexuell. Hur bär man sig åt? Dejtar man personer av motsatta könet ändå bara för att hålla fasaden utåt? Och går där och mår dåligt när man egentligen attraheras av personer av samma kön? Eller dejtar man personer av samma kön i hemlighet? Men vad säger/gör man då om ens föräldrar börjar undra över frånvaron av pojk- eller flickvän? Ser jag till mig själv så tror jag inte att jag skulle klara av att hålla min läggning hemlig i 15 år, och jag vill gärna tro att jag skulle vara så pass stark i mig själv att jag skulle berätta det och sedan strunta i vad familjen tycker. Men det är inte lätt att veta hur det skulle vara om det varit jag som befann mig i den situationen...
 
Däremot, om jag tänker mig själv i rollen som familjemedlemmen som får veta att min släkting; son eller dotter eller syster eller vad det nu skulle vara, är homosexuell, så vet jag precis hur jag skulle reagera. Som jag ser det så har det ingen betydelse om man är hetero-, homo- eller bisexuell, det viktigaste är att man är lycklig med den person man känner att man vill dela sitt liv med. Skulle jag få veta att min släkting är homosexuell så skulle jag inte lägga några värderingar vid det, jag skulle vara glad att släktingen vågade berätta det för mig istället för att gå runt och må dåligt och dölja sanningen -det är ju som att förneka sig själv på något sätt.
 
När det gäller min arbetskamrats partner så gick det i alla fall bra. Hens familj var bara glad över att hen träffat någon som hen ville leva med och önskade dem lycka till, så trots det 15 år långa hemlighetsmakeriet slutade allt väl i alla fall... :)
 
 

Besvikelse

Ända sedan igår har man fått höra att det skulle bli storm här i Göteborg idag -tillochmed orkan. Man utfärdade klass 3-varning, vilket betyder att man helst inte ska gå ut, och alla måste hämta sina barn på dagis så fort de bara kunde för att dagis skulle stänga pga stormen. På jobbet skickades all dagpersonal hem och vi som jobbade kväll fick en lapp med diverse larmnummer. Och helst skulle man åka två och två och till vårdtagare som i princip klarar sig själva skulle man bara ringa. En del vårdtagare sa tillochmed ifrån sina kvällsbesök själva pga stormen. Och så satt man där och väntade på att det skulle braka loss. Och man väntade och väntade, men ingenting hände.
 
Först vid 20-tiden började det blåsa på, men det var långt ifrån någon klass 3-varning på de vindarna. Lite cyklar och soptunnor föll omkull, men i princip var det bara löv som blåste ner -och 45 minuter senare var det över. Så nu sitter jag här och känner besvikelse, för efter alla varningar och säkerhetsåtgärder var man så inställd på att det skulle bli mer eller mindre katastrofalt -och så blev det bara ett antiklimax. Inte nog med att det aldrig blir sol när "vädergubbarna" säger det, aldrig regn heller när de säger det -inte ens ett ordentligt åskväder kan vi få! Och nu heller alltså ingen storm. Lika bra att skrota SMHI och istället anlita gamlingar som känner i sina tår eller ben eller vad det nu kan vara vilket väder det kommer att bli. Sannolikheten att vädret blir som det är sagt är nog lika vilket som. Alltså lika med noll.

Dessertmästarna

I vanliga fall brukar jag aldrig titta på program där ett X antal deltagare ska tävla mot varandra, någon åka ut i varje program och en enda person ta hem hela segern, men idag har jag gjort ett undantag.
 
Ikväll började nämligen den nya serien "Dessertmästarna" på Kanal 5, och då jag är väldigt svag för diverse läckra efterrätter även om jag inte äter dem i någon större mängd, så bestämde jag mig för att titta på programmet. Huvudsakligen för att få lite ögongodis, för duktiga konditorer kan verkligen göra helt häpnadsväckande kreationer! I många fall ser deras bakverk ut som konstverk...det är nästan så att man inte har hjärta att äta dem sedan.
Men jag ville också se programmet för att få lite inspiration, för här hemma äter vi ungefär en efterrätt i veckan och det hade ju varit kul att göra en annan dessert än de gamla vanliga någon gång.
 
I Dessertmästarna är det 12 konditorer som tävlar om att bli mästaren och kvällens program började med att alla fick göra sin egen så kallade parad-dessert för att visa juryn vad de kunde, och efter det fick de göra kvällens stora tävling -nämligen marängswiss. Det är ju en väldigt vanlig efterrätt som man snabbt slänger ihop i hemmaköket, men i programmet skulle deltagarna ta efterrätten till nya höjder. Den skulle vara så fin och god att den skulle kunna serveras på en Nobelmiddag, och jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hur många olika varianter man kan göra på marängswiss. Ingen marängswiss var den andra lik -jag blev faktiskt själv inspirerad att göra den efterrätten till något extra nästa gång vi ska ha den här hemma! Så det var faktiskt jättekul att se! :)
 
Den marängswiss som jag tyckte var finast blev också den som vann, men en annan variant som jag tyckte var cool och annorlunda fick jättedåliga betyg och klarade sig bara nätt och jämnt över mållinjen. Den som förlorade och fick lämna programmet var inte utbildad konditor utan självlärd, och även om det på sätt och vis var lite väntat var det ändå synd. Det hade ju varit kul om en vanlig "svensson" fått hänga med ett tag i alla fall...
 
Hursomhelst; om en vecka är det dags för andra avsnittet och då ska de 11 återstående konditorerna göra godis, så det ska bli spännande!

helenalejon

En blogg om mitt vardagsliv och mina tankar och funderingar om saker som händer i livet.

RSS 2.0