R.I.P Zorro, 1998-2015

Idag kom dagen som ingen djurägare vill uppleva, men som man i de flesta fall ändå inte slipper undan; dagen när man måste ta farväl av sin familjemedlem. Det kan finnas många orsaker till varför man måste ta farväl, men den vanligaste är väl att husdjuret helt enkelt blir sjuk.
 
Så var det i Zorros fall. Från att aldrig ha haft några problem med maten utan tvärtom glatt ha ätit det mesta, slutade han plötsligt att äta. Torrfodret var orört och trots att han visade att han var hungrig, så åt han ingenting och började smalna av. Eftersom Zorro var en gammal katt tänkte vi att han kanske hade ont i tänderna, så vi provade att ge honom mjukmat istället. Mjukmat har Zorro annars bara fått när det varit helg och vid speciella tillfällen -ungefär som att man ibland vill lyxa till sin egen middag.
 
Han åt mjukmaten i ett par dagar, sedan slickade han bara i sig såsen medan själva maten fick ligga kvar. Han började också dra sig undan lite ifrån oss. Zorro har alltid varit en mycket sällskaplig katt som aldrig har kunnat få nog av kel och gos, som har börjat spinna så fort man tittat på honom och alltid har mött en i dörren när man kommit hem. Han var aldrig någon knäkatt, men han ville vara nära oss. Men sista tiden uppförde han sig inte på samma sätt, och när en katt drar sig undan är det ett tecken på att något inte står rätt till.
 
Zorro kom i alla fall fram så fort vi började göra mat. Han visade att han var hungrig, men han kunde inte äta. Han fick kanske i sig lite köttfärs och några bitar strimlad skinka den sista tiden, men det var allt.
 
I fredags tyckte jag att Zorro såg lite konstig ut i munnen och när jag tittade närmare såg jag en svullnad och tänkte att han kanske fått en infektion i en tand. Vi funderade på om vi skulle ta honom till veterinären som faktiskt har öppet både lördag, söndag och helgdagar, men avvaktade till lördagen. Vi ringde dock dit innan vi tänkte åka in för att höra vad de trodde om Zorros symtom, men det gick inte riktigt att avgöra på telefon. Dessutom är det en väldigt kostsam historia att åka till veterinären en helg, så istället bokade vi tid för ett besök för Zorro idag. Vi kom in till veterinären som frågade om hans symtom och sedan gjorde en undersökning. Hon kände på olika ställen på hans kropp och bortsett från att han pep lite när hon kände på ett ställe sa han ingenting, så han var ändå i ganska god form. Hon tittade på hans ögon och talade om att han började få lite starr och sedan tittade hon honom i munnen.
 
Varken jag eller F hade fått se mer hos Zorro än den lilla svullnaden jag upptäckte i fredags, men veterinären öppnade upp hans mun ordentligt, och där såg det inte särskilt bra ut. Hon sa att hans tänder var i bra skick, men tandköttet var alldeles fullt av tumörer både uppe och nere och det blödde bara hon rörde lite vid dem. Hon kunde dock inte säga med 100% säkerhet att tumörerna var maligna utan att göra en biopsi, men hon var helt säker på att det i alla fall inte rörde sig om någon tandinfektion eller en tandsjukdom som är ganska vanlig hos äldre katter. Och då var frågan; ville vi utsätta Zorro för allt vad det innebär att söva honom och göra provtagningar, och så naturligtvis nödvändig behandling efteråt om det skulle visa sig att tumörerna var maligna.
 
Jag och F pratade om detta, men vi var överens om att det skulle vara att utsätta Zorro för onödigt lidande med tanke på att han ju faktiskt var nästan 17 år. Så vi tog beslutet att låta honom somna in.
 
Det är alltid lika svårt att ta ett sådant beslut; att faktiskt bestämma över någon annans liv eller död. Vi människor kan tyvärr inte tala med våra djur på ett sätt som vi förstår. Vi förstår vissa saker; som när husdjuret är hungrigt, törstigt, behöver gå ut, vill leka eller gosa, men vi kan inte tala med dem. Hade vi kunnat det skulle vi ha kunnat fråga Zorro vad han kände och vad han ville, han skulle själv ha fått vara med och bestämma vad som skulle hända. Men nu kunde vi inte det, så vi fick ta beslutet på egen hand.
 
Det gick väldigt lugnt till. Zorro fick ligga på en mjuk fäll och vi hade ett tänt ljus. Han låg alldeles stilla och lät veterinären ge honom den lugnande sprutan och sedan insomningsvätskan. Både jag och F smekte hans mjuka päls så att Zorro skulle veta att vi var där och han visade ingen rädsla. På något sätt visste han nog vad som var på väg att ske och accepterade det. Och det gick väldigt fort; bara några minuter efter att han fått vätskan var han borta. Vi stannade dock kvar en stund till och klippte bort en liten bit päls som vi kommer att gräva ner vid Celines och Melkers grav på ön. Vi valde att låta djursjukhuset ta hand om kremeringen, så pälsbiten blir mest som en symbol. Zorro själv lever kvar i de minnen vi har av honom och de bilder av honom jag kan se inom mig.
 
Jag minns tillexempel den dagen när jag valde honom att bli min katt. Den klotrunda lilla bollen -den enda överlevande i sin kull- med alldeles grå och lurvig päls på kroppen och helt svart päls i ansiktet. Så fort jag såg honom blev jag förälskad i honom och jag visste att det var honom jag ville ha. Namnet var självklart; Zorro efter den svartmaskerade hjälten med samma namn. Jag var så lycklig när jag fick ta hem honom och i alla de 17 år som har gått sedan dess har jag varit lycklig över att ha honom i mitt liv. En snällare, mysigare, goare och finare katt har aldrig funnits. Han har också alltid fått vara frisk; jag tror inte att han har varit hos veterinären mer än tre gånger under sitt liv. Och naturligtvis hade jag önskat att han fått somna in lugnt och stilla här hemma på sin ålders höst, men så blev det inte.
 
Det är väldigt tomt här hemma nu. Matskålarna är bortplockade liksom kattlådan. Dörren till toaletten behöver inte längre stå på glänt för att Zorro ska kunna gå på lådan. Han kommer aldrig mer att möta mig i dörren när jag kommer hem, och aldrig mer kommer han att lägga sig på den rena tvätten eller på sängen när den är bäddad med rena lakan. Han kommer aldrig mer att komma ut i köket och jama när det vankas mat och aldrig mer hoppa upp i sängen på kvällen när vi har lagt oss och spinna. Han kommer aldrig mer att klättra upp på köksstolarna eller att smyga så tyst kring mina ben att jag nästan snubblar på honom för att jag inte sett honom. Det kommer att vara en tom plats i soffan där han brukar ligga om vi sitter och ser på TV för att han vill vara nära. 17 år är en lång tid, och en katt som funnits med i ens liv så länge lämnar sina spår -och ett stort tomrum i hjärtat.
 
Men jag tänker att Zorro har det bra där han är nu. Kanske har han fått träffa Celine och Melker igen, och kanske sin bror Zpinnis och sin mor Agnes. Kanske sitter de där på ett moln och tittar ner på oss och säger att vi inte ska vara ledsna. För så länge vi kan se dem framför oss och minnas stunderna vi haft tillsammans, är de inte borta.
 
<3 Finaste katten <3
 

Celine 12 år...

Idag skulle vår hund Celine ha fyllt 12 år om hon fått leva, men tyvärr var vi tvungna att ta bort henne för tre år sedan för att hon var mycket sjuk. Vi brukar dock åka över till ön där hon är begravd på hennes födelsedag varje år, tända ett ljus, sätta dit lite blommor (om det finns några) och skänka henne en tanke. En del skulle kanske tycka att det var fånigt, men Celine är ju som vilken bortgången familjemedlem som helst.
 
Jag måste dock säga att det är helt otroligt att det redan har gått tre år sedan vi fick ta bort Celine -vart har de åren tagit vägen? Tiden går alldeles för fort, och den tycks gå fortare från varje år...
 
Fin kväll
 
Celines grav
 
Ett tänt ljus
 

R.I.P Zpinnis 1998-2013

Ännu en go katt har gått ur tiden, nämligen min syster J:s katt Zpinnis, bror till min katt Zorro...
 
Under en tid nu har Zpinnis ätit väldigt dåligt. J har försökt byta foder och allt möjligt, men han har ändå inte velat äta. Istället har han kräkts en hel del och givetvis -som en följd av det hela- gått ner väldigt mycket i vikt. När jag och J träffades sist sa hon att de skulle ta Zpinnis till veterinären, och det gjorde hon alltså idag. Jag fick sms om att de var där och att det inte fanns något att göra, och lite senare fick jag ett nytt sms där J talade om att de tagit bort Zpinnis. Hon sa inte vad felet var, men vi får prata mer om det när vi träffas nästa gång.
 
Det har varit väldigt mycket bortgång bland djuren i den närmaste kretsen detta år. För ett tag sedan var det min vän A som var tvungen att ta bort sin katt Agnes och när jag pratade med min pappa för några dagar sedan så hade de varit tvungna att ta bort både sin ena hund (som bara var 9 år) och sin katt (som dock var mycket äldre än Zorro), och givetvis blir jag orolig för att det ska vara Zorros tur nästa gång. Men han har ännu så länge inga hälsoproblem och jag hoppas innerligen att det förblir så i många år till.
 
Zpinnis och Zorro är alltså bröder. De har samma pappa, men inte samma mamma, och för att vara bröder så är de väldigt olika. Zorro är en lugn och slö katt som spinner så fort man tittar på honom och mest ligger hela dagarna, medan Zpinnis var raka motsatsen. Han hoppade och for, spann väldigt sällan och ville gärna sno sig kring benen på en. Vi var ju kattvakt för honom ibland när J med familj var iväg under en längre tid, och Zpinnis trivdes väldigt bra här hos oss. Även om han inte spann så märktes det att han tyckte om oss -speciellt mig- och det var alltid roligt att ha honom här. Men nu kommer det aldrig mer att bli så och det känns väldigt sorgligt. Jag kommer att sakna honom...
 
Det är alltid lika hemskt att behöva ta bort ett djur, och det är väldigt tragiskt att de inte kan leva lika länge som vi människor. Man vet ju att en dag kommer den dagen när man måste förlora sitt djur, vare sig det är ålderdom eller någon sjukdom som gör det...
 
R.I.P Zpinnis...
 
En go katt som nu bor i katthimlen

helenalejon

En blogg om mitt vardagsliv och mina tankar och funderingar om saker som händer i livet.

RSS 2.0