Inledning; "Det här hände 1932, när delstatsfängelset fortfarande låg i Cold Mountain. Och den elektriska stolen fanns förstås också där.

Fångarna skämtade om stolen, så där som folk alltid skämtar om saker som skrämmer dem men som är ofrånkomliga. De kallade den Gamla Gnisten eller Krämbjässen. De vitsade om elräkningen och om hur fängelsedirektör Moores skulle laga till sin Thanksgivingmiddag i år när hans fru, Melinda, var för sjuk för att stå vid spisen.

 

Men för dem som faktiskt tvingades slå sig ned i den där stolen, försvann det lustiga i situationen mycket snabbt. Under min tid vid Cold Mountain var jag ansvarig för sjuttioåtta avrättningar (om just den siffran har jag aldrig känt den minsta osäkerhet; jag kommer att minnas den på min dödsbädd), och jag tror att det var likadant för de flesta av dem: sanningen om vad som hände dem blev verklighet för dem när de fick smalbenen fastbundna vid Gamla Gnistens kraftiga träben."

 

Det är inledningen till boken DEN GRÖNA MILEN. Jag såg filmen för flera år sedan och tyckte att den var riktigt bra, men jag visste inte om jag läst boken. Och eftersom den passade in i mitt färgtema bestämde jag mig för att läsa den. Dessutom är ju Stephen King en av mina favoritförfattare! :)

 

Huvudpersonen i denna bok är fängelsevakten Paul som i jag-form berättar om sin sista tid som anställd på Cold Mountain när den dödsdömde fången John anländer till fängelset; en person som kommer att förändra Paul och alla de andra på fängelset i grunden. John är dömd till döden för våldtäkt och mord på ett par tvillingflickor, men när Paul möter honom verkar han vara något helt annat än en bestialisk pedofil och barnamördare. Kan det vara så att John är oskyldig? Paul börjar forska i saken och kastas in i ett oförklarligt äventyr med kärlek, hat, vänskap, fiendskap och även magi.

 

Jag tycket om filmen, men boken var faktiskt ännu bättre (som de ju oftast är). Jag drogs med i berättelsen omedelbart och det är en bok som både skrämmer och berör.